Jo, jag lever!
Hejhej, har legat på latsidan när det gäller att uppdatera denna blogg. Egentligen har inte så mycket hänt förrän nu i måndags. Var ner till karolinska och träffade Åsa. Jag har märkt att huden bakom örat har dragit ihop sig väldigt mycket och det blir en till operation för att fixa till det. Dom kommer ta hud från magen igen och placera bakom örat där de behövs. De ska även göra hål i örat för örhänge om det är möjligt, ifall det inte är för stor infektionsrisk. Utöver de två sakerna skulle hn även försöka ta bort överflödshud som finns på örat. Tror det kommer bli ännu bättre än det redan nu är! Återkommer väl här framöver. Är det något ni undrar över eller har på hjärtat är det bara att kontakta mig via mejlen [email protected], tveka inte att göra det! Skulle bara vara skoj :)
Det tar sig!
Nu har huden bakom örat börjat läka som den ska, läkningen blev ju försenad i och med infektionen jag hade.
Den 23 November gjorde jag operationen och nu 1 månad och 5 dagar ser det ut såhär!
Det ändrar skepnad mest hela tiden...
Utgångsläget, före första operationen
Efter första operationen!
Stygnen borta, efter första operationen.
Just efter andra operationen.
När förbandet hade tagits bort.
När infektionen slog till!
Örat i nuläget. Hehe, inte alla som har stubb på örat.... Men det går ju att raka bort försiktigt med en rakhyvel. Dock vill jag inte börja rackla med det mitt under läkningen såklart! Det känns som att man precis hunnit vänja sig vid synen, så ser det annorlunda ut. Men snart ska det nog sluta ändra skepnad och bara se helt awesome ut!
Ha det gött så får ni se en bild när det läkt förhoppningsvis ÄNNU lite mer!
11 dagar efter operationen!
Har haft en massa saker att göra efter att jag kom hem från sjukhuset, därför har det dragit ut på tiden att skriva även om denna operation. Jag flög ner till Stockholm dagen före operationen lika ovetande som sist. Jag kunde absolut inte föreställa mig hur jag skulle uppleva denna operation i jämförelse med den första. Det ända jag visste var att den värsta biten var över iaf. Men skulle jag inte alls ha ont nu?
Jag sov jättedåligt den natten. Egentligen var jag aningen mer nervös denna gång, dock vet jag inte varför. När jag väl vaknade tog dom tempen på mig, jag fick duscha och ett tag senare kom Åsa (kirurgen) och märkte upp inför operationen. Istället för att ta hud från huvudet, som är ganska tunn hud valde vi att ta lite tjockare hud från magen istället, för att minska risken att huden bakom örat drar ihop sig alltför mycket. Åsa beskrev denna operation som "en spott i havet" jämfört med förra.
Där tog dom huden som skulle fästas bakom örat. Valet stod mellan att
raka bort hår från huvudet eller att ärret på magen skulle bli 2 cm längre.
För mig var valet lätt, jag tog hud från magen istället.
Sen var det dags att rullas iväg mot operationen. Den tog ca 2 timmar, jämfört med förra som tog ca 6 timmar. Uppe på avdelningen där jag skulle opereras hade dom jättesvårt att hitta någonstans att sticka in kanylerna i händerna eftersom att jag var jättekall. De fick lägga påsar fyllda med hett vatten på händerna och till sist dök några blodådror fram. Allting gick jättebra under själva operationen. Det tog några timmar efter att dom var klara och jag hade vaknat upp tills jag fick rullas ner till avdelningen igen, där mamma väntade. Jag blev pigg ganska fort därefter, givetvis stramade det en hel del i magen där dom hade tagit hud och även en del i örat, men det var absolut inte samma nivå på smärtan som sist. Jag kunde både äta, sitta vid datorn och vara uppe på benen själv ganska snabbt därefter. Dock gjorde det lite mer ont senare på dagen när allt smärtstillande började släppa. På en smärtskala mellan 1-10 beskrev jag smärtan som mest 5-6 och klarade mig gott på alvedon. Under natten hade jag oerhört svårt att sova, hur jag än låg var det antingen örat eller magen som gjorde ont. Det var sjukt frustrerande att ligga vaken när jag visste att jag behövde vara utvilad för att orka med hemresan dagen därpå. Hur som helst lyckades jag somna till sist och fick ihop 4 timmars sömn. På morgonen efter operationsdagen packade vi ihop och drog oss hemmåt. Det var en jobbig hemfärd, men som tur var fick vi åka taxi till flygplatsen.
Jag åt värktabletter i några dagar efteråt.
Sådär såg örat ut ett dygn efter operationen, väldigt svullet som ni ser..
Själv tyckte jag att det såg ut som ett dumboöra!
Några dagar senare. Här ser ni tydligt hur de fäst kudden bakom.
Finns ju vissa förklaringar till att det även stramade kring örat!
På måndagen, 5 dagar efter operationen, var vi på återbesök och tog bort kudden bakom örat. Jag var jätteorolig för hur ont det skulle göra men faktiskt kändes det inte alls så hemskt, bara lite obehagligt. Istället för denna kudde ska jag ha ett mindre förband bakom örat i ca 2 veckor och först nu fick jag äntligen tvätta håret.
Såhär ser det ut med den nya huden bakom örat 5 dagar efter oparationen.
Den har dock inte hunnit läka som den ska, det tar någon vecka. Bli inte rädd,
det ser ut sådär innan det har läkt! Här ser det ut som att örat står ut jättemycket,
men det kommer att dra ihop sig närmare huvudet allt eftersom det läker.
I fredags (9 dagar efter operationen) upptäckte mamma att örat inte såg ut riktigt som det skulle, när hon skulle byta förbandet. Huden hade blivit mycket mörkare och det hade dykt upp ljusa prickar på huden. Jag blev sjukt skräckslagen och hon ringde direkt till Åsa och mejlade bilder till henne. Tydligen var det inget ovanligt att huden ändrar färg under läkningprocessen och dom ljusa prickarna berodde på en vanlig hudinfektion och fick börja äta penicillin.
Kan ni möjligen förstå att man blir orolig?
Dock nu två dagar senare så är prickarna borta och huden börjar bli ljusare igen. Tänk vad lite penicillin kan göra, det här blir bra! Kommer mer bilder senare när det har läkt bättre, förhoppningvis lite trevligare att titta på!
Jag sov jättedåligt den natten. Egentligen var jag aningen mer nervös denna gång, dock vet jag inte varför. När jag väl vaknade tog dom tempen på mig, jag fick duscha och ett tag senare kom Åsa (kirurgen) och märkte upp inför operationen. Istället för att ta hud från huvudet, som är ganska tunn hud valde vi att ta lite tjockare hud från magen istället, för att minska risken att huden bakom örat drar ihop sig alltför mycket. Åsa beskrev denna operation som "en spott i havet" jämfört med förra.
Där tog dom huden som skulle fästas bakom örat. Valet stod mellan att
raka bort hår från huvudet eller att ärret på magen skulle bli 2 cm längre.
För mig var valet lätt, jag tog hud från magen istället.
Sen var det dags att rullas iväg mot operationen. Den tog ca 2 timmar, jämfört med förra som tog ca 6 timmar. Uppe på avdelningen där jag skulle opereras hade dom jättesvårt att hitta någonstans att sticka in kanylerna i händerna eftersom att jag var jättekall. De fick lägga påsar fyllda med hett vatten på händerna och till sist dök några blodådror fram. Allting gick jättebra under själva operationen. Det tog några timmar efter att dom var klara och jag hade vaknat upp tills jag fick rullas ner till avdelningen igen, där mamma väntade. Jag blev pigg ganska fort därefter, givetvis stramade det en hel del i magen där dom hade tagit hud och även en del i örat, men det var absolut inte samma nivå på smärtan som sist. Jag kunde både äta, sitta vid datorn och vara uppe på benen själv ganska snabbt därefter. Dock gjorde det lite mer ont senare på dagen när allt smärtstillande började släppa. På en smärtskala mellan 1-10 beskrev jag smärtan som mest 5-6 och klarade mig gott på alvedon. Under natten hade jag oerhört svårt att sova, hur jag än låg var det antingen örat eller magen som gjorde ont. Det var sjukt frustrerande att ligga vaken när jag visste att jag behövde vara utvilad för att orka med hemresan dagen därpå. Hur som helst lyckades jag somna till sist och fick ihop 4 timmars sömn. På morgonen efter operationsdagen packade vi ihop och drog oss hemmåt. Det var en jobbig hemfärd, men som tur var fick vi åka taxi till flygplatsen.
Jag åt värktabletter i några dagar efteråt.
Sådär såg örat ut ett dygn efter operationen, väldigt svullet som ni ser..
Själv tyckte jag att det såg ut som ett dumboöra!
Några dagar senare. Här ser ni tydligt hur de fäst kudden bakom.
Finns ju vissa förklaringar till att det även stramade kring örat!
På måndagen, 5 dagar efter operationen, var vi på återbesök och tog bort kudden bakom örat. Jag var jätteorolig för hur ont det skulle göra men faktiskt kändes det inte alls så hemskt, bara lite obehagligt. Istället för denna kudde ska jag ha ett mindre förband bakom örat i ca 2 veckor och först nu fick jag äntligen tvätta håret.
Såhär ser det ut med den nya huden bakom örat 5 dagar efter oparationen.
Den har dock inte hunnit läka som den ska, det tar någon vecka. Bli inte rädd,
det ser ut sådär innan det har läkt! Här ser det ut som att örat står ut jättemycket,
men det kommer att dra ihop sig närmare huvudet allt eftersom det läker.
I fredags (9 dagar efter operationen) upptäckte mamma att örat inte såg ut riktigt som det skulle, när hon skulle byta förbandet. Huden hade blivit mycket mörkare och det hade dykt upp ljusa prickar på huden. Jag blev sjukt skräckslagen och hon ringde direkt till Åsa och mejlade bilder till henne. Tydligen var det inget ovanligt att huden ändrar färg under läkningprocessen och dom ljusa prickarna berodde på en vanlig hudinfektion och fick börja äta penicillin.
Kan ni möjligen förstå att man blir orolig?
Dock nu två dagar senare så är prickarna borta och huden börjar bli ljusare igen. Tänk vad lite penicillin kan göra, det här blir bra! Kommer mer bilder senare när det har läkt bättre, förhoppningvis lite trevligare att titta på!
Då var det dags igen!
Nu har jag anlänt på Karolinska sjukhuset, duschat och så vidare. Nu är det väl bara vänta och se hur det gåt imorgon. Finns inte så mycket att säga nu! Försöker skriva så fort jag får orken imorgon:)
BESVIKELSE
Operationen blir först i November verkar det som,vilket jag inte hade väntat mig. Något bestämt datum vet jag fortfarande inte. Blir lite stressad med tanke på att jag ska avsluta både natur,samhälls och svenska kurserna i slutet av denna termin... Får en stark känsla att det komma köra ihop sig, och det rejält. Nåja, måste tänka positivt så går det nog bra ändå!
10 månader sedan 1a operationen
Visst tycker ni att jag ska satsa på bloggbranschen? I alla fall har det gått 10 månader sedan jag låg på sjukhuset efter min första operation. Oj, nu när jag tänker efter känns det som att det var förra månaden. Tiden går alltför fort.. Just nu väntar jag med spänning inför när nästa operation är tänkt att bli av, har inte fått någon kallelse från dem än. Men jag hoppas att det blir kring september-oktober. Det känns iaf skönt att ha gjort bort den jobbigare/onda delen av operationen. Jag klarade ju av den, så då borde ju denna gång gå lika bra hoppas jag.
Jag har hunnit vara på ett återbesök hos Åsa. Hon konstaterade att örat hade läkt som det ska, men hon tog även ut en stålsutur (jättetunn ståltråd) som har sökt sig ut. Det gjorde givetvis ont, men det gick ju hyffsat fort!
Jag har gjort en pil där stålsuturen satt. Den syns väldigt otydligt dock...
Nu efter första operationen har det varit en hel del rengöring för att hålla örat frisk. Jag har kvar min gamla örsnibb och därför bildas en hudficka där bakom där det är extra viktigt att hålla rent, så det inte luktar eller blir inflamerat. Men det är inga problem, där tvättar jag väldigt ofta!
I början hade jag även väligt stora problem med att kunna beröra örat, det känns väldigt obehagligt. Den känslan går dock inte att beskriva riktigt, men enligt mig så vänjer man sig vid den känslan, så det är inga problem! Jag väljer bara att sova på väldigt mjuka kuddar.. :)
Jag hade mest tänkt uppdatera mig för att jag vet att några av Åsas patienter, som funderar på att genomgå denna operation, har varit och kikat in här. Kul om man kan hjälpa någon.
Ifall det är någon som har någon fundering eller någon fråga, så tveka inte att höra av er, jag hjälper er gärna med svar! Dock skulle jag råda er att kontakta mig via mejl istället, jag är inte in här så ofta som ni ser...
Min mejl är: [email protected]
Det är fritt fram att höra av sig!
Ha det så gott, så hör ni av mig när det närmar sig nästa operation!
Jag har hunnit vara på ett återbesök hos Åsa. Hon konstaterade att örat hade läkt som det ska, men hon tog även ut en stålsutur (jättetunn ståltråd) som har sökt sig ut. Det gjorde givetvis ont, men det gick ju hyffsat fort!
Jag har gjort en pil där stålsuturen satt. Den syns väldigt otydligt dock...
Nu efter första operationen har det varit en hel del rengöring för att hålla örat frisk. Jag har kvar min gamla örsnibb och därför bildas en hudficka där bakom där det är extra viktigt att hålla rent, så det inte luktar eller blir inflamerat. Men det är inga problem, där tvättar jag väldigt ofta!
I början hade jag även väligt stora problem med att kunna beröra örat, det känns väldigt obehagligt. Den känslan går dock inte att beskriva riktigt, men enligt mig så vänjer man sig vid den känslan, så det är inga problem! Jag väljer bara att sova på väldigt mjuka kuddar.. :)
Jag hade mest tänkt uppdatera mig för att jag vet att några av Åsas patienter, som funderar på att genomgå denna operation, har varit och kikat in här. Kul om man kan hjälpa någon.
Ifall det är någon som har någon fundering eller någon fråga, så tveka inte att höra av er, jag hjälper er gärna med svar! Dock skulle jag råda er att kontakta mig via mejl istället, jag är inte in här så ofta som ni ser...
Min mejl är: [email protected]
Det är fritt fram att höra av sig!
Ha det så gott, så hör ni av mig när det närmar sig nästa operation!
Försök på videoblogg!
Svar på kommentar!
Postat av: Anonym
Var det nödvändigt med ett nytt öra för att förbättra din hörsel, eller var det för att du ville ha ett "vanligt" öra utseendemässigt ? :)
Var det nödvändigt med ett nytt öra för att förbättra din hörsel, eller var det för att du ville ha ett "vanligt" öra utseendemässigt ? :)
Svar: Den här operationen var för utseendets skull. Jag kommer även att göra en hörselförbättrande operation. Men eftersom jag både vill ha ett "normalt" öra och hörsel så var man tvungen att göra själva örat först. Hörselförbättrande operationen blir om drygt 1,5 år. Jag hade även bara kunnat göra en hörseloperation om jag ville.
Avslutning om operationen
Nu har det gått 8 dagar sedan operationen och jag hade tänkt avrunda allt berättande nu, genom att sammanfatta tankar och känslor, som jag haft under veckan som gått. Det känns så längesen jag låg där på Karolinska och hade som ondast. Det är endast smärtan i revbenen som får mig att inse att det verkligen inte är längesen. Jag har en liten svullnad kring operationssåret, som troligtvis är den lilla broskbiten dom lämnat kvar under huden tills nästa opertaion. Såklart har jag haft otroligt mycket tankar både under sjukhustiden och när jag väl kom hem, både positiva och negativa.
Personalen
Jag vill börja med personalen som var så himla omtänksamma. Dom gjorde allt för att se till att jag inte hade ont, inte fick näringsbrist och fick den vilan jag behövde... Ja dom gjorde precis allt för att jag skulle må så bra som möjligt. Jag blev alltid bemött med leenden och positiv utstrålning av personalen och hela avdelningen var... varm på något sätt. En av sköterskorna uppfattade mig som blyg (?!) första dagarna eftersom jag mest bara låg och tittade och ryckte på axlarna åt allt dom erbjöd mig i mat och dryck. Men efter några dagar fick jag tillbaka energin och hade inga som helst problem att prata med någon av personalen.
Av egen vilja
Det viktigaste av allt före man tar beslutet att göra denna operation är att fundera om det verkligen är en själv som påverkat beslutet. Är det verkligen av egen vilja jag gör det här?
Det är en jobbig vecka att ta sig igenom tills den är över och jag hann få många ångertankar i början. Vissa stunder kunde jag inte fatta att jag frivilligt hade utsatt mig själv för all smärta och hopplöshet. Men efter de första dagarna, när man började må bättre och bättre, så vände tankarna till det positiva. Jag hade klarat mig igenom det värsta och kommer få ett perfekt öra, som jag längtat efter i så många år!
Vissa har tyckt att min mamma och pappa skulle avgöra om jag skulle göra operationen eller inte, medan jag inte var säkert på vad jag ville. Såklart hade varken mamma eller pappa någonsin en tanke om att lägga sig i mitt beslut. Dom accpterade min missbildning och skämdes absolut aldrig för den inför folk. Det ledde till att jag kände mig unik och omtyckt ändå, jag behövde aldrig skämmas. Jag kan inte ens föreställa mig vilken avsky jag hade haft mot mina föräldrar om dom hade beslutat att jag skulle genomgå operationen, utan att det endast var mitt egna beslut. Tänk att ha så ont och samtidigt känna att man inte dög, att det var för någon annans skull man gjort det... Nae mina föräldrar skulle aldrig utsätta mig för det!
Om jag hade vetat i förväg hur det var...
...så hade jag iaf gjort operationen. Man har ont några dagar men vafan, sen har man ett perfekt öra resten av livet. Det är värt allting som man får klara av veckan på sjukhuset!
Nu när jag försöker minnas känslan om hur fruktansvärt ont jag hade, kan jag inte riktigt komma ihåg den. Tur är ju det! Jag antar att det är precis som att föda barn... ändå går dom flesta igenom den smärtan en gång till. Just precis för att det är värt det. Andra dagen när jag kände mig som värst sa mamma lite skämtsamt åt mig:"Det som inte dödar det härdar" Vilket menas att man är starkare efteråt, när man klarat sig igenom utmaningen. Alla tunga saker man går igenom i livet som smärta, sorg, kärlesbekymmer... Varje sak man utsätts för ger en erfarenheter och man får faktiskt styrka av det.
Om det hade funnits en ångerknapp så hade jag tryckt på den någon av de två första dagarna. Om inte jag... så hade nog min mamma gjort det. Tur var ju det att ingen sådan knapp fanns!
Det nya örat
Nu har det gått några dagar sen jag fick se örat för första gången. Jag har ägnat en stor tid åt att titta mig i spegeln och vänja mig vid den nya synen av mig själv, det tar sin tid.. Det som har känns både roligt och jobbigt på samma gång, är uppmärksamheten man får från folk runt omkring mig. När två kompisar kom och hälsade på för några dagar sen, ville jag ha örat täckt av ett bandage. Mamma undrade såklart varför jag ville det eftersom jag gått utan det alla dagar hittills. Jag tyckte att det var viktigt för mig att dom såg och hälsade på mig före dom gav all uppmärksamhet åt mitt öra. Jag är inte van att få sån uppmärksamhet, som jag fått dom senaste dagarna. Samtidigt förstår jag att alla är nyfikna att se det nya örat och blir fascinerad att det går att göra något sådant.
Såklart får jag ändå skylla mig själv att det blev sån uppmärksamhet bland alla jag känner eftersom jag pratat om det och inte hållt det hemligt. Det skulle ändå ha känts konstigt att göra en operation utan att någon skulle veta om det. Jag är väldigt glad över den omtanke och uppmärksamhet jag fått, även om det känts lite jobbigt och ovant ibland.
Personalen
Jag vill börja med personalen som var så himla omtänksamma. Dom gjorde allt för att se till att jag inte hade ont, inte fick näringsbrist och fick den vilan jag behövde... Ja dom gjorde precis allt för att jag skulle må så bra som möjligt. Jag blev alltid bemött med leenden och positiv utstrålning av personalen och hela avdelningen var... varm på något sätt. En av sköterskorna uppfattade mig som blyg (?!) första dagarna eftersom jag mest bara låg och tittade och ryckte på axlarna åt allt dom erbjöd mig i mat och dryck. Men efter några dagar fick jag tillbaka energin och hade inga som helst problem att prata med någon av personalen.
Av egen vilja
Det viktigaste av allt före man tar beslutet att göra denna operation är att fundera om det verkligen är en själv som påverkat beslutet. Är det verkligen av egen vilja jag gör det här?
Det är en jobbig vecka att ta sig igenom tills den är över och jag hann få många ångertankar i början. Vissa stunder kunde jag inte fatta att jag frivilligt hade utsatt mig själv för all smärta och hopplöshet. Men efter de första dagarna, när man började må bättre och bättre, så vände tankarna till det positiva. Jag hade klarat mig igenom det värsta och kommer få ett perfekt öra, som jag längtat efter i så många år!
Vissa har tyckt att min mamma och pappa skulle avgöra om jag skulle göra operationen eller inte, medan jag inte var säkert på vad jag ville. Såklart hade varken mamma eller pappa någonsin en tanke om att lägga sig i mitt beslut. Dom accpterade min missbildning och skämdes absolut aldrig för den inför folk. Det ledde till att jag kände mig unik och omtyckt ändå, jag behövde aldrig skämmas. Jag kan inte ens föreställa mig vilken avsky jag hade haft mot mina föräldrar om dom hade beslutat att jag skulle genomgå operationen, utan att det endast var mitt egna beslut. Tänk att ha så ont och samtidigt känna att man inte dög, att det var för någon annans skull man gjort det... Nae mina föräldrar skulle aldrig utsätta mig för det!
Om jag hade vetat i förväg hur det var...
...så hade jag iaf gjort operationen. Man har ont några dagar men vafan, sen har man ett perfekt öra resten av livet. Det är värt allting som man får klara av veckan på sjukhuset!
Nu när jag försöker minnas känslan om hur fruktansvärt ont jag hade, kan jag inte riktigt komma ihåg den. Tur är ju det! Jag antar att det är precis som att föda barn... ändå går dom flesta igenom den smärtan en gång till. Just precis för att det är värt det. Andra dagen när jag kände mig som värst sa mamma lite skämtsamt åt mig:"Det som inte dödar det härdar" Vilket menas att man är starkare efteråt, när man klarat sig igenom utmaningen. Alla tunga saker man går igenom i livet som smärta, sorg, kärlesbekymmer... Varje sak man utsätts för ger en erfarenheter och man får faktiskt styrka av det.
Om det hade funnits en ångerknapp så hade jag tryckt på den någon av de två första dagarna. Om inte jag... så hade nog min mamma gjort det. Tur var ju det att ingen sådan knapp fanns!
Det nya örat
Nu har det gått några dagar sen jag fick se örat för första gången. Jag har ägnat en stor tid åt att titta mig i spegeln och vänja mig vid den nya synen av mig själv, det tar sin tid.. Det som har känns både roligt och jobbigt på samma gång, är uppmärksamheten man får från folk runt omkring mig. När två kompisar kom och hälsade på för några dagar sen, ville jag ha örat täckt av ett bandage. Mamma undrade såklart varför jag ville det eftersom jag gått utan det alla dagar hittills. Jag tyckte att det var viktigt för mig att dom såg och hälsade på mig före dom gav all uppmärksamhet åt mitt öra. Jag är inte van att få sån uppmärksamhet, som jag fått dom senaste dagarna. Samtidigt förstår jag att alla är nyfikna att se det nya örat och blir fascinerad att det går att göra något sådant.
Såklart får jag ändå skylla mig själv att det blev sån uppmärksamhet bland alla jag känner eftersom jag pratat om det och inte hållt det hemligt. Det skulle ändå ha känts konstigt att göra en operation utan att någon skulle veta om det. Jag är väldigt glad över den omtanke och uppmärksamhet jag fått, även om det känts lite jobbigt och ovant ibland.
Örat innan operationen!
Det var en som bad mig lägga ut en bild på hur örat såg ut innan operationen.
Nu är det ett minne blott!
Nu är det ett minne blott!
6e dagen, hemfärd!
Idag vaknade jag fylld av förväntan att få åka hem. Åsa, Erik och en annan kirurg var och tittade till mig och tog bort huvudförbandet. Jag var inte redo att se mitt nya öra förrän efter frukosten. Vi skulle få fara hem idag ifall vi lyckades fixa hemresan. Då blev det fart på mamma att ringa och boka flygbiljetter och sjuktaxi. Bedövningsslangen från revbenen togs bort, även den kändes ingenting. Snabbt hade vi packat ner allting och var klara att ta oss till flygplatsen och hemåt.
Att se örat första gången var en konstig känsla. Jag har såklart sett bilder som visat hur örat ser ut 5-6 dagar efter operationen, så jag visste vad som väntade mig. Jag hade ändå föreställt mig en värre syn än vad jag såg.
Det var mitt öra! Även om det var riktigt rött, uppsvällt och fylld av en massa mörka stygn.
Efter nästa operation kommer det vara perfekt!
Att se örat första gången var en konstig känsla. Jag har såklart sett bilder som visat hur örat ser ut 5-6 dagar efter operationen, så jag visste vad som väntade mig. Jag hade ändå föreställt mig en värre syn än vad jag såg.
Det var mitt öra! Även om det var riktigt rött, uppsvällt och fylld av en massa mörka stygn.
Efter nästa operation kommer det vara perfekt!
Mitt öra i nuläget!
5e dagen
På morgonen var jag riktigt utvilad och fick endast lokalbedövning var 5e timme. (Förut fick jag var 3e timme)
Jag klarade mig väldigt bra mellan påfyllningarna och hade inte speciellt ont. Idag tog dom bort den kanylen jag hade på högra handen. Det gjorde absolut inte ont att ta ut någon av kanylerna, det kändes knappt.
Just efter lunch kom två sköterskor in och tog bort dränagen från huvudet. ÄNTLIGEN!
Jag hade oroat mig väldigt mycket för hur ont det skulle göra att dra ut dom, men till min förvåning gjorde det inte ett dugg ont. Det kändes bara lite.. konstigt. Nu när båda kanylerna och dränaget var borta var jag helt självständig upp från sängen. Jag hade så pass mycket ork att jag och mamma gick ända ner till pressbyrån i sjukhusets huvudentré. Där gick jag kring allt folk i en rosa morgonrock och ett ett stort huvudförband på skallen och skulle köpa en tidning och chips. VILKEN OVAN KÄNSLA! Jag som är van att vara väldigt fixad och fräsh när jag är kring sådär mycket folk...
Jag hade väldigt mycket hämlängtad och var otroligt sällskapssjuk, men jag hade börjat vara positiv till operationen och tänkte absolut inte tanken "hur kunde jag göra det här?". Nu var det värt det, jag kommer få ett nytt öra och jag har lyckats ta mig igenom det värsta. Jag var stolt, otroligt stolt.
Jag hann prata med några kompisar under kvällen och satt och såg på Beck med mamma. Inledningen i filmen fick mig till en stor skrattattack när han hade limmat fast tänderna med snabblim.. Hojjaligen vilken smärta i revbenen när man skrattar. Jag fick även min blodförtunnande spruta på kvällen i samband med lokalbedövning, som förhindrar att jag får en blodpropp eftersom jag inte är i farten så mycket. Jag har fått den varje kväll sedan operationen. Jag valde att ta den i magen,alternativet var annars låret. Det var skönt att veta att jag fick ta den för sista gången för den här veckan.
Den här natten somnade jag liggande på sida, utan att det gjorde ont!
Den andra kanylen bort!
Jag klarade mig väldigt bra mellan påfyllningarna och hade inte speciellt ont. Idag tog dom bort den kanylen jag hade på högra handen. Det gjorde absolut inte ont att ta ut någon av kanylerna, det kändes knappt.
Just efter lunch kom två sköterskor in och tog bort dränagen från huvudet. ÄNTLIGEN!
Jag hade oroat mig väldigt mycket för hur ont det skulle göra att dra ut dom, men till min förvåning gjorde det inte ett dugg ont. Det kändes bara lite.. konstigt. Nu när båda kanylerna och dränaget var borta var jag helt självständig upp från sängen. Jag hade så pass mycket ork att jag och mamma gick ända ner till pressbyrån i sjukhusets huvudentré. Där gick jag kring allt folk i en rosa morgonrock och ett ett stort huvudförband på skallen och skulle köpa en tidning och chips. VILKEN OVAN KÄNSLA! Jag som är van att vara väldigt fixad och fräsh när jag är kring sådär mycket folk...
Jag hade väldigt mycket hämlängtad och var otroligt sällskapssjuk, men jag hade börjat vara positiv till operationen och tänkte absolut inte tanken "hur kunde jag göra det här?". Nu var det värt det, jag kommer få ett nytt öra och jag har lyckats ta mig igenom det värsta. Jag var stolt, otroligt stolt.
Jag hann prata med några kompisar under kvällen och satt och såg på Beck med mamma. Inledningen i filmen fick mig till en stor skrattattack när han hade limmat fast tänderna med snabblim.. Hojjaligen vilken smärta i revbenen när man skrattar. Jag fick även min blodförtunnande spruta på kvällen i samband med lokalbedövning, som förhindrar att jag får en blodpropp eftersom jag inte är i farten så mycket. Jag har fått den varje kväll sedan operationen. Jag valde att ta den i magen,alternativet var annars låret. Det var skönt att veta att jag fick ta den för sista gången för den här veckan.
Den här natten somnade jag liggande på sida, utan att det gjorde ont!
Den andra kanylen bort!
4e dagen
Fösta morgonen utan enorm smärta!
Jag klarade mig gott på bara lokalbedövningen och panodil. Jag kände mig otroligt piggare och gladare men jag störde mig väldigt mycket på kanylerna som satt på mina händer och spände så fort jag försökte använda händerna.
Jag hade inte behov längre av dom båda, så de tog bort den vänstra vilket ledde till lite mer självständighet. Jag kunde ta mig upp ur sängen själv så pass att mamma bara behövde hjälpa mig att spänna fast dränagen i sjukhusrockens knapphål. Jag tyckte det var en obehaglig syn att se blodet som for runt i dränagen. Jag hann aldrig vänja mig vid synen. Åsa hade verkligen rätt när hon sa att det skulle vända och bli bättre snart.
Nu började jag kunna äta som vanligt igen, så mamma var och köpte mig en otroligt god räkmacka på sjukhusets café som jag åt som lunch. Jag tog en hel del promenader i korridoren och kände verkligen att jag var på bättringsvägen. Jag räknade ner timmarna och längtade till de kunde ta bort dränagen från huvudet så jag blev helt självständig att kliva upp ur sängen och röra mig. Dagen tillbringades att läsa, sitta vid datorn, äta en och annan piggelin, få lokalbedövning och äta mediciner. Kvällen avslutades med att sitta och se Juno med mamma och somna strax därefter.
Det här är dränagen som satt
fast bakom örat.
Då var den borta!
Jag klarade mig gott på bara lokalbedövningen och panodil. Jag kände mig otroligt piggare och gladare men jag störde mig väldigt mycket på kanylerna som satt på mina händer och spände så fort jag försökte använda händerna.
Jag hade inte behov längre av dom båda, så de tog bort den vänstra vilket ledde till lite mer självständighet. Jag kunde ta mig upp ur sängen själv så pass att mamma bara behövde hjälpa mig att spänna fast dränagen i sjukhusrockens knapphål. Jag tyckte det var en obehaglig syn att se blodet som for runt i dränagen. Jag hann aldrig vänja mig vid synen. Åsa hade verkligen rätt när hon sa att det skulle vända och bli bättre snart.
Nu började jag kunna äta som vanligt igen, så mamma var och köpte mig en otroligt god räkmacka på sjukhusets café som jag åt som lunch. Jag tog en hel del promenader i korridoren och kände verkligen att jag var på bättringsvägen. Jag räknade ner timmarna och längtade till de kunde ta bort dränagen från huvudet så jag blev helt självständig att kliva upp ur sängen och röra mig. Dagen tillbringades att läsa, sitta vid datorn, äta en och annan piggelin, få lokalbedövning och äta mediciner. Kvällen avslutades med att sitta och se Juno med mamma och somna strax därefter.
Det här är dränagen som satt
fast bakom örat.
Då var den borta!
3e dagen
Denna morgon var riktigt hungrig när jag vaknade. Både mamma och sköterskan blev otroligt glada för det eftersom jag hade riktigt dålig aptit dagen innan. Jag hann spy en gång före frukosten och även precis efter frukosten. Just vid det tillfället kom Åsa och den andra kirurgen Erik in, han som hade varit och kollat till mig dagen före. Jag fick snabbt därefter en spruta för illamåendet och Åsa lovade att det skulle vända inom kort och bli bättre. Hon lät väldigt övertygande så jag fick förhoppningar att det skulle vända snart! Jag lyckades få i mig en liten mängd mat och vätska idag och jag slapp dricka näringsdrycker. Men jag var tvungen att ha lättuggad mat eftersom slangarna jag hade i huvudet gjorde att det spände när jag tuggade. Det kom även in en nyopererad tjej till rummet, som verkade ha väldigt ont. När jag hörde hur ont hon hade så insåg jag att jag hade piggnat till i jämförelse med hur hon varkade må. Vi tyckte väldigt synd om henne och försökte visa den hänsynen att vara väldigt tysta, vilket ledde till att dagen blev ganska så tråkig för mig, just därför att jag hade piggnat till och var ganska social av mig. Jag hade i alla fall den räddningen att jag hade datorn att använda! Mamma försökte att prata väldigt lågmält med mig, men det gick absolut inte bra. Jag har just trots allt bara ett öra med hörsel som i sin tur var övertäckt av ett bandage.
Jag hade vunnit tillbaka lite ork så jag lyckades ta mig några promenader i korridoren under dagen. Sköterskorna var så glada att jag kunde få i mig lite mat, så dom proppade mig med piggelin flera ggr under dagen.
Senare på kvällen visade det sig att tjejen som låg i samma rum var en riktigt surkärring som inte verkade ha förståelse att andra än hon kunde ha ont. Jag behövde trots allt hjälp till det mesta och varenda gång jag skulle upp från sängen och på toa blängde hon surt på mig eftersom jag störde hennes vila. Räddningen kom när nattsköterskan talade om att hon skulle komma och titta till mig varje timme under natten och se att allt var som det skulle med sugslangarna (dränagen). Det var nog droppen för henne när hon insåg att hon inte skulle få sova ostört på hela natten, så hon begjorde snabbt därefter att byta rum! Det var en stor frihet att kunna prata med varandra igen efter en dag i tystnad. Smärtan var mycket mer acceptabel idag och jag klarade mig utan starkare smärtstillande än lokalbedövningen i revbenen, men jag hann ändå börja känna behov av att få mer bedövning innan det var dags för påfyllning. Jag hade inga större problem att somna den natten.
Här var Åsa och Erik och tittade till
mig på morgonen.
Här var jag på fötter!
Kroppshållning som en tant
på 80 bast då men....
Vissa stunder kändes det bara
förjävligt.
Jag hade vunnit tillbaka lite ork så jag lyckades ta mig några promenader i korridoren under dagen. Sköterskorna var så glada att jag kunde få i mig lite mat, så dom proppade mig med piggelin flera ggr under dagen.
Senare på kvällen visade det sig att tjejen som låg i samma rum var en riktigt surkärring som inte verkade ha förståelse att andra än hon kunde ha ont. Jag behövde trots allt hjälp till det mesta och varenda gång jag skulle upp från sängen och på toa blängde hon surt på mig eftersom jag störde hennes vila. Räddningen kom när nattsköterskan talade om att hon skulle komma och titta till mig varje timme under natten och se att allt var som det skulle med sugslangarna (dränagen). Det var nog droppen för henne när hon insåg att hon inte skulle få sova ostört på hela natten, så hon begjorde snabbt därefter att byta rum! Det var en stor frihet att kunna prata med varandra igen efter en dag i tystnad. Smärtan var mycket mer acceptabel idag och jag klarade mig utan starkare smärtstillande än lokalbedövningen i revbenen, men jag hann ändå börja känna behov av att få mer bedövning innan det var dags för påfyllning. Jag hade inga större problem att somna den natten.
Här var Åsa och Erik och tittade till
mig på morgonen.
Här var jag på fötter!
Kroppshållning som en tant
på 80 bast då men....
Vissa stunder kändes det bara
förjävligt.
