Avslutning om operationen
Nu har det gått 8 dagar sedan operationen och jag hade tänkt avrunda allt berättande nu, genom att sammanfatta tankar och känslor, som jag haft under veckan som gått. Det känns så längesen jag låg där på Karolinska och hade som ondast. Det är endast smärtan i revbenen som får mig att inse att det verkligen inte är längesen. Jag har en liten svullnad kring operationssåret, som troligtvis är den lilla broskbiten dom lämnat kvar under huden tills nästa opertaion. Såklart har jag haft otroligt mycket tankar både under sjukhustiden och när jag väl kom hem, både positiva och negativa.
Personalen
Jag vill börja med personalen som var så himla omtänksamma. Dom gjorde allt för att se till att jag inte hade ont, inte fick näringsbrist och fick den vilan jag behövde... Ja dom gjorde precis allt för att jag skulle må så bra som möjligt. Jag blev alltid bemött med leenden och positiv utstrålning av personalen och hela avdelningen var... varm på något sätt. En av sköterskorna uppfattade mig som blyg (?!) första dagarna eftersom jag mest bara låg och tittade och ryckte på axlarna åt allt dom erbjöd mig i mat och dryck. Men efter några dagar fick jag tillbaka energin och hade inga som helst problem att prata med någon av personalen.
Av egen vilja
Det viktigaste av allt före man tar beslutet att göra denna operation är att fundera om det verkligen är en själv som påverkat beslutet. Är det verkligen av egen vilja jag gör det här?
Det är en jobbig vecka att ta sig igenom tills den är över och jag hann få många ångertankar i början. Vissa stunder kunde jag inte fatta att jag frivilligt hade utsatt mig själv för all smärta och hopplöshet. Men efter de första dagarna, när man började må bättre och bättre, så vände tankarna till det positiva. Jag hade klarat mig igenom det värsta och kommer få ett perfekt öra, som jag längtat efter i så många år!
Vissa har tyckt att min mamma och pappa skulle avgöra om jag skulle göra operationen eller inte, medan jag inte var säkert på vad jag ville. Såklart hade varken mamma eller pappa någonsin en tanke om att lägga sig i mitt beslut. Dom accpterade min missbildning och skämdes absolut aldrig för den inför folk. Det ledde till att jag kände mig unik och omtyckt ändå, jag behövde aldrig skämmas. Jag kan inte ens föreställa mig vilken avsky jag hade haft mot mina föräldrar om dom hade beslutat att jag skulle genomgå operationen, utan att det endast var mitt egna beslut. Tänk att ha så ont och samtidigt känna att man inte dög, att det var för någon annans skull man gjort det... Nae mina föräldrar skulle aldrig utsätta mig för det!
Om jag hade vetat i förväg hur det var...
...så hade jag iaf gjort operationen. Man har ont några dagar men vafan, sen har man ett perfekt öra resten av livet. Det är värt allting som man får klara av veckan på sjukhuset!
Nu när jag försöker minnas känslan om hur fruktansvärt ont jag hade, kan jag inte riktigt komma ihåg den. Tur är ju det! Jag antar att det är precis som att föda barn... ändå går dom flesta igenom den smärtan en gång till. Just precis för att det är värt det. Andra dagen när jag kände mig som värst sa mamma lite skämtsamt åt mig:"Det som inte dödar det härdar" Vilket menas att man är starkare efteråt, när man klarat sig igenom utmaningen. Alla tunga saker man går igenom i livet som smärta, sorg, kärlesbekymmer... Varje sak man utsätts för ger en erfarenheter och man får faktiskt styrka av det.
Om det hade funnits en ångerknapp så hade jag tryckt på den någon av de två första dagarna. Om inte jag... så hade nog min mamma gjort det. Tur var ju det att ingen sådan knapp fanns!
Det nya örat
Nu har det gått några dagar sen jag fick se örat för första gången. Jag har ägnat en stor tid åt att titta mig i spegeln och vänja mig vid den nya synen av mig själv, det tar sin tid.. Det som har känns både roligt och jobbigt på samma gång, är uppmärksamheten man får från folk runt omkring mig. När två kompisar kom och hälsade på för några dagar sen, ville jag ha örat täckt av ett bandage. Mamma undrade såklart varför jag ville det eftersom jag gått utan det alla dagar hittills. Jag tyckte att det var viktigt för mig att dom såg och hälsade på mig före dom gav all uppmärksamhet åt mitt öra. Jag är inte van att få sån uppmärksamhet, som jag fått dom senaste dagarna. Samtidigt förstår jag att alla är nyfikna att se det nya örat och blir fascinerad att det går att göra något sådant.
Såklart får jag ändå skylla mig själv att det blev sån uppmärksamhet bland alla jag känner eftersom jag pratat om det och inte hållt det hemligt. Det skulle ändå ha känts konstigt att göra en operation utan att någon skulle veta om det. Jag är väldigt glad över den omtanke och uppmärksamhet jag fått, även om det känts lite jobbigt och ovant ibland.
Personalen
Jag vill börja med personalen som var så himla omtänksamma. Dom gjorde allt för att se till att jag inte hade ont, inte fick näringsbrist och fick den vilan jag behövde... Ja dom gjorde precis allt för att jag skulle må så bra som möjligt. Jag blev alltid bemött med leenden och positiv utstrålning av personalen och hela avdelningen var... varm på något sätt. En av sköterskorna uppfattade mig som blyg (?!) första dagarna eftersom jag mest bara låg och tittade och ryckte på axlarna åt allt dom erbjöd mig i mat och dryck. Men efter några dagar fick jag tillbaka energin och hade inga som helst problem att prata med någon av personalen.
Av egen vilja
Det viktigaste av allt före man tar beslutet att göra denna operation är att fundera om det verkligen är en själv som påverkat beslutet. Är det verkligen av egen vilja jag gör det här?
Det är en jobbig vecka att ta sig igenom tills den är över och jag hann få många ångertankar i början. Vissa stunder kunde jag inte fatta att jag frivilligt hade utsatt mig själv för all smärta och hopplöshet. Men efter de första dagarna, när man började må bättre och bättre, så vände tankarna till det positiva. Jag hade klarat mig igenom det värsta och kommer få ett perfekt öra, som jag längtat efter i så många år!
Vissa har tyckt att min mamma och pappa skulle avgöra om jag skulle göra operationen eller inte, medan jag inte var säkert på vad jag ville. Såklart hade varken mamma eller pappa någonsin en tanke om att lägga sig i mitt beslut. Dom accpterade min missbildning och skämdes absolut aldrig för den inför folk. Det ledde till att jag kände mig unik och omtyckt ändå, jag behövde aldrig skämmas. Jag kan inte ens föreställa mig vilken avsky jag hade haft mot mina föräldrar om dom hade beslutat att jag skulle genomgå operationen, utan att det endast var mitt egna beslut. Tänk att ha så ont och samtidigt känna att man inte dög, att det var för någon annans skull man gjort det... Nae mina föräldrar skulle aldrig utsätta mig för det!
Om jag hade vetat i förväg hur det var...
...så hade jag iaf gjort operationen. Man har ont några dagar men vafan, sen har man ett perfekt öra resten av livet. Det är värt allting som man får klara av veckan på sjukhuset!
Nu när jag försöker minnas känslan om hur fruktansvärt ont jag hade, kan jag inte riktigt komma ihåg den. Tur är ju det! Jag antar att det är precis som att föda barn... ändå går dom flesta igenom den smärtan en gång till. Just precis för att det är värt det. Andra dagen när jag kände mig som värst sa mamma lite skämtsamt åt mig:"Det som inte dödar det härdar" Vilket menas att man är starkare efteråt, när man klarat sig igenom utmaningen. Alla tunga saker man går igenom i livet som smärta, sorg, kärlesbekymmer... Varje sak man utsätts för ger en erfarenheter och man får faktiskt styrka av det.
Om det hade funnits en ångerknapp så hade jag tryckt på den någon av de två första dagarna. Om inte jag... så hade nog min mamma gjort det. Tur var ju det att ingen sådan knapp fanns!
Det nya örat
Nu har det gått några dagar sen jag fick se örat för första gången. Jag har ägnat en stor tid åt att titta mig i spegeln och vänja mig vid den nya synen av mig själv, det tar sin tid.. Det som har känns både roligt och jobbigt på samma gång, är uppmärksamheten man får från folk runt omkring mig. När två kompisar kom och hälsade på för några dagar sen, ville jag ha örat täckt av ett bandage. Mamma undrade såklart varför jag ville det eftersom jag gått utan det alla dagar hittills. Jag tyckte att det var viktigt för mig att dom såg och hälsade på mig före dom gav all uppmärksamhet åt mitt öra. Jag är inte van att få sån uppmärksamhet, som jag fått dom senaste dagarna. Samtidigt förstår jag att alla är nyfikna att se det nya örat och blir fascinerad att det går att göra något sådant.
Såklart får jag ändå skylla mig själv att det blev sån uppmärksamhet bland alla jag känner eftersom jag pratat om det och inte hållt det hemligt. Det skulle ändå ha känts konstigt att göra en operation utan att någon skulle veta om det. Jag är väldigt glad över den omtanke och uppmärksamhet jag fått, även om det känts lite jobbigt och ovant ibland.
Kommentarer
Trackback
