saratheresepersson

Jag sov otroligt dåligt natten till onsdagen, vaknade många ggr och tankarna bara rusade runt i huvudet.
Hur kommer det gå? Hur jävla ont kommer jag ha? Hur snabbt går det över? Ja, you name it!
Tills sist var det morgon och en väldigt trevlig sköterska kom in och väckte mig, gav mig en speciell rock jag skulle ha under operationen och en slags tvål som var bakteriedödande. Även kvällen innan fick jag duscha med den.  Ett tag senare fick jag bedövningssalva på handen och armvecket där dom senare skulle sticka in kanyler. Kirurgen som utförde själva operationen heter Åsa och är väldigt trevlig. Hon kom in på rummet  ett tag före operationen och ritade ut örats nya plats och rakade bort håret kring området vid örat. Jag började känna mig otroligt lugn, det här skulle gå bra! Efter hon hade varit var det inte länge förrän jag skulle rullas iväg till avdelningen där jag skulle sövas ner. Jag fick två värktabletter som skulle förebygga smärtan jag skulle ha efteråt. När jag väl kommit till avdelningen, där jag skulle sövas började mitt hjärta slå jättefort när jag verkligen fattade att det inte var på låtsas, jag skulle verligen få ett nytt öra. Alla narkosläkare som hjälpte till att få mig nersövd var jättetrevliga. Jag var så spänd och kall så jag var tvungen att få på mig sockar och arbeta med händerna för att få igång värmen i kroppen. Jag blev inbäddad i ett varmt täcke och fick sen i mig en liten del av narkosen för att bli lite sömnig. Sen minns jag inte mycket mer,jag somnade nog ganska snabbt därefter. Operationen tog närmare sex timmar eftersom det är en stor operation, där varje moment är precis lika viktigt att utföras ordentligt. Kirurgen förklarade för mig tidigare på morgonen att oftast finns det delar av en operation som man kan "speeda" på lite och vinna lite tid, men att det funkar i det här fallet just för att varje moment var tvungen att bli väldigt noggrant.
När jag vaknade upp efter operationen kunde jag inte förstå att alla dessa timmar hade gått, jag trodde att jag först då skulle rullas in till operationssalen, men icket. Den var över! När mammas kom till uppvaket var jag väldigt borta, öppnade ögonen stundvis men somnade snabbt därefter. Det tog närmare 2,5 timme tills jag var i skick för att åka ner tillbaka till avdeningen där jag bodde. Jag var proppad med smärtstillande och det var slangar överallt. Jag hade ingen ork att prata förrän senare på kvällen. Jag kunde endast nicka till svar eller blinka med ögonen, som tecken att jag hörde vad dom sa. Senare på kvällen skulle jag försöka få i mig lite att äta. Mamma gick iväg och jag försökte få i mig små bitar av en ostskiva, det gick bra tills jag ett ögonblick senare slogs av ett rejält illamående. Jag satte händerna över revbenen, där dom hade tagit en massa brosk under operationen, för att försöka klara av smärtan som kom när innehållet bara flög ur mig och ut på brickan framför mig. Jag viste inte vad jag skulle göra eftersom mamma inte var i rummet och jag kunde inte röra mig en millimeter på egen hand så jag satt där och bara stirrade, skakade... men till sist tröck jag på knappen och kallade på hjälp. Strax därefter kom både sköterskan och mamma in och jag brast ut i tårar. Jag låg bara och grät,hade så ont, kunde inte säga något, kunde inte ens torka bort mina egna tårar. Även mamma grät såklart för att se mig sådär. Nu i efterhand säger hon att det enda man såg i mina ögon var ånger och smärta. Det sägs att ögonen speglar allt på en människa, det är gode sant måste jag säga. Sen kom helvetet att ta sig upp ur sängen och gå till toan. Jag kände egentligen inget behov av det, men sköterskan sa att jag inte kände att jag behövde eftersom jag fortfarande var väldigt bedövad i kroppen. Det tog lång tid att ta sig ur sängen, det gjorde väldigt ont och så fort jag var tillbaka i sängen och kunde sätta mig ner så spydde jag igen av ansträngningen. Därefter fick jag en spruta mot illamåendet som förhindrade att jag inte spydde mer den kvällen. Resten av kvällen låg jag mest och tittade, hade ont och sköterskan kom och gav lokalbedövning var 3e timme i revbenen och kontrollerade sugslangarna (dränagen) från örat varje timme och kollade så dom sög som dom skulle. Jag sov väldigt dåligt den natten eftersom sköterskan var in varje timme och jag hade väldigt ont. Jag var osäker på hur ont man förvantades skulle ha så jag var väldigt otydlig med hur ont jag hade.

Har lovat en kompis att slänga ut

en bild på den otroligt sexiga sjukhusrocken.

Här har ni den!

På den här bilden höll Åsa, kirurgen

som opererade mig, på att rita ut

örats nya plats.

operationen. Här ser ni tydligt
hur sugslangarna, som satt vid
örat såg ut. Jag tyckte det var
väldigt obehaligt att se dom
blodfyllda slangarna. Det var
även väldigt obekväma.