4e dagen
Fösta morgonen utan enorm smärta!
Jag klarade mig gott på bara lokalbedövningen och panodil. Jag kände mig otroligt piggare och gladare men jag störde mig väldigt mycket på kanylerna som satt på mina händer och spände så fort jag försökte använda händerna.
Jag hade inte behov längre av dom båda, så de tog bort den vänstra vilket ledde till lite mer självständighet. Jag kunde ta mig upp ur sängen själv så pass att mamma bara behövde hjälpa mig att spänna fast dränagen i sjukhusrockens knapphål. Jag tyckte det var en obehaglig syn att se blodet som for runt i dränagen. Jag hann aldrig vänja mig vid synen. Åsa hade verkligen rätt när hon sa att det skulle vända och bli bättre snart.
Nu började jag kunna äta som vanligt igen, så mamma var och köpte mig en otroligt god räkmacka på sjukhusets café som jag åt som lunch. Jag tog en hel del promenader i korridoren och kände verkligen att jag var på bättringsvägen. Jag räknade ner timmarna och längtade till de kunde ta bort dränagen från huvudet så jag blev helt självständig att kliva upp ur sängen och röra mig. Dagen tillbringades att läsa, sitta vid datorn, äta en och annan piggelin, få lokalbedövning och äta mediciner. Kvällen avslutades med att sitta och se Juno med mamma och somna strax därefter.
Det här är dränagen som satt
fast bakom örat.
Då var den borta!
Jag klarade mig gott på bara lokalbedövningen och panodil. Jag kände mig otroligt piggare och gladare men jag störde mig väldigt mycket på kanylerna som satt på mina händer och spände så fort jag försökte använda händerna.
Jag hade inte behov längre av dom båda, så de tog bort den vänstra vilket ledde till lite mer självständighet. Jag kunde ta mig upp ur sängen själv så pass att mamma bara behövde hjälpa mig att spänna fast dränagen i sjukhusrockens knapphål. Jag tyckte det var en obehaglig syn att se blodet som for runt i dränagen. Jag hann aldrig vänja mig vid synen. Åsa hade verkligen rätt när hon sa att det skulle vända och bli bättre snart.
Nu började jag kunna äta som vanligt igen, så mamma var och köpte mig en otroligt god räkmacka på sjukhusets café som jag åt som lunch. Jag tog en hel del promenader i korridoren och kände verkligen att jag var på bättringsvägen. Jag räknade ner timmarna och längtade till de kunde ta bort dränagen från huvudet så jag blev helt självständig att kliva upp ur sängen och röra mig. Dagen tillbringades att läsa, sitta vid datorn, äta en och annan piggelin, få lokalbedövning och äta mediciner. Kvällen avslutades med att sitta och se Juno med mamma och somna strax därefter.
Det här är dränagen som satt
fast bakom örat.
Då var den borta!
Kommentarer
Trackback
