Försök på videoblogg!
Svar på kommentar!
Var det nödvändigt med ett nytt öra för att förbättra din hörsel, eller var det för att du ville ha ett "vanligt" öra utseendemässigt ? :)
Svar: Den här operationen var för utseendets skull. Jag kommer även att göra en hörselförbättrande operation. Men eftersom jag både vill ha ett "normalt" öra och hörsel så var man tvungen att göra själva örat först. Hörselförbättrande operationen blir om drygt 1,5 år. Jag hade även bara kunnat göra en hörseloperation om jag ville.
Avslutning om operationen
Personalen
Jag vill börja med personalen som var så himla omtänksamma. Dom gjorde allt för att se till att jag inte hade ont, inte fick näringsbrist och fick den vilan jag behövde... Ja dom gjorde precis allt för att jag skulle må så bra som möjligt. Jag blev alltid bemött med leenden och positiv utstrålning av personalen och hela avdelningen var... varm på något sätt. En av sköterskorna uppfattade mig som blyg (?!) första dagarna eftersom jag mest bara låg och tittade och ryckte på axlarna åt allt dom erbjöd mig i mat och dryck. Men efter några dagar fick jag tillbaka energin och hade inga som helst problem att prata med någon av personalen.
Av egen vilja
Det viktigaste av allt före man tar beslutet att göra denna operation är att fundera om det verkligen är en själv som påverkat beslutet. Är det verkligen av egen vilja jag gör det här?
Det är en jobbig vecka att ta sig igenom tills den är över och jag hann få många ångertankar i början. Vissa stunder kunde jag inte fatta att jag frivilligt hade utsatt mig själv för all smärta och hopplöshet. Men efter de första dagarna, när man började må bättre och bättre, så vände tankarna till det positiva. Jag hade klarat mig igenom det värsta och kommer få ett perfekt öra, som jag längtat efter i så många år!
Vissa har tyckt att min mamma och pappa skulle avgöra om jag skulle göra operationen eller inte, medan jag inte var säkert på vad jag ville. Såklart hade varken mamma eller pappa någonsin en tanke om att lägga sig i mitt beslut. Dom accpterade min missbildning och skämdes absolut aldrig för den inför folk. Det ledde till att jag kände mig unik och omtyckt ändå, jag behövde aldrig skämmas. Jag kan inte ens föreställa mig vilken avsky jag hade haft mot mina föräldrar om dom hade beslutat att jag skulle genomgå operationen, utan att det endast var mitt egna beslut. Tänk att ha så ont och samtidigt känna att man inte dög, att det var för någon annans skull man gjort det... Nae mina föräldrar skulle aldrig utsätta mig för det!
Om jag hade vetat i förväg hur det var...
...så hade jag iaf gjort operationen. Man har ont några dagar men vafan, sen har man ett perfekt öra resten av livet. Det är värt allting som man får klara av veckan på sjukhuset!
Nu när jag försöker minnas känslan om hur fruktansvärt ont jag hade, kan jag inte riktigt komma ihåg den. Tur är ju det! Jag antar att det är precis som att föda barn... ändå går dom flesta igenom den smärtan en gång till. Just precis för att det är värt det. Andra dagen när jag kände mig som värst sa mamma lite skämtsamt åt mig:"Det som inte dödar det härdar" Vilket menas att man är starkare efteråt, när man klarat sig igenom utmaningen. Alla tunga saker man går igenom i livet som smärta, sorg, kärlesbekymmer... Varje sak man utsätts för ger en erfarenheter och man får faktiskt styrka av det.
Om det hade funnits en ångerknapp så hade jag tryckt på den någon av de två första dagarna. Om inte jag... så hade nog min mamma gjort det. Tur var ju det att ingen sådan knapp fanns!
Det nya örat
Nu har det gått några dagar sen jag fick se örat för första gången. Jag har ägnat en stor tid åt att titta mig i spegeln och vänja mig vid den nya synen av mig själv, det tar sin tid.. Det som har känns både roligt och jobbigt på samma gång, är uppmärksamheten man får från folk runt omkring mig. När två kompisar kom och hälsade på för några dagar sen, ville jag ha örat täckt av ett bandage. Mamma undrade såklart varför jag ville det eftersom jag gått utan det alla dagar hittills. Jag tyckte att det var viktigt för mig att dom såg och hälsade på mig före dom gav all uppmärksamhet åt mitt öra. Jag är inte van att få sån uppmärksamhet, som jag fått dom senaste dagarna. Samtidigt förstår jag att alla är nyfikna att se det nya örat och blir fascinerad att det går att göra något sådant.
Såklart får jag ändå skylla mig själv att det blev sån uppmärksamhet bland alla jag känner eftersom jag pratat om det och inte hållt det hemligt. Det skulle ändå ha känts konstigt att göra en operation utan att någon skulle veta om det. Jag är väldigt glad över den omtanke och uppmärksamhet jag fått, även om det känts lite jobbigt och ovant ibland.
Örat innan operationen!
Nu är det ett minne blott!
6e dagen, hemfärd!
Att se örat första gången var en konstig känsla. Jag har såklart sett bilder som visat hur örat ser ut 5-6 dagar efter operationen, så jag visste vad som väntade mig. Jag hade ändå föreställt mig en värre syn än vad jag såg.
Det var mitt öra! Även om det var riktigt rött, uppsvällt och fylld av en massa mörka stygn.
Efter nästa operation kommer det vara perfekt!
Mitt öra i nuläget!
5e dagen
Jag klarade mig väldigt bra mellan påfyllningarna och hade inte speciellt ont. Idag tog dom bort den kanylen jag hade på högra handen. Det gjorde absolut inte ont att ta ut någon av kanylerna, det kändes knappt.
Just efter lunch kom två sköterskor in och tog bort dränagen från huvudet. ÄNTLIGEN!
Jag hade oroat mig väldigt mycket för hur ont det skulle göra att dra ut dom, men till min förvåning gjorde det inte ett dugg ont. Det kändes bara lite.. konstigt. Nu när båda kanylerna och dränaget var borta var jag helt självständig upp från sängen. Jag hade så pass mycket ork att jag och mamma gick ända ner till pressbyrån i sjukhusets huvudentré. Där gick jag kring allt folk i en rosa morgonrock och ett ett stort huvudförband på skallen och skulle köpa en tidning och chips. VILKEN OVAN KÄNSLA! Jag som är van att vara väldigt fixad och fräsh när jag är kring sådär mycket folk...
Jag hade väldigt mycket hämlängtad och var otroligt sällskapssjuk, men jag hade börjat vara positiv till operationen och tänkte absolut inte tanken "hur kunde jag göra det här?". Nu var det värt det, jag kommer få ett nytt öra och jag har lyckats ta mig igenom det värsta. Jag var stolt, otroligt stolt.
Jag hann prata med några kompisar under kvällen och satt och såg på Beck med mamma. Inledningen i filmen fick mig till en stor skrattattack när han hade limmat fast tänderna med snabblim.. Hojjaligen vilken smärta i revbenen när man skrattar. Jag fick även min blodförtunnande spruta på kvällen i samband med lokalbedövning, som förhindrar att jag får en blodpropp eftersom jag inte är i farten så mycket. Jag har fått den varje kväll sedan operationen. Jag valde att ta den i magen,alternativet var annars låret. Det var skönt att veta att jag fick ta den för sista gången för den här veckan.
Den här natten somnade jag liggande på sida, utan att det gjorde ont!
Den andra kanylen bort!
4e dagen
Jag klarade mig gott på bara lokalbedövningen och panodil. Jag kände mig otroligt piggare och gladare men jag störde mig väldigt mycket på kanylerna som satt på mina händer och spände så fort jag försökte använda händerna.
Jag hade inte behov längre av dom båda, så de tog bort den vänstra vilket ledde till lite mer självständighet. Jag kunde ta mig upp ur sängen själv så pass att mamma bara behövde hjälpa mig att spänna fast dränagen i sjukhusrockens knapphål. Jag tyckte det var en obehaglig syn att se blodet som for runt i dränagen. Jag hann aldrig vänja mig vid synen. Åsa hade verkligen rätt när hon sa att det skulle vända och bli bättre snart.
Nu började jag kunna äta som vanligt igen, så mamma var och köpte mig en otroligt god räkmacka på sjukhusets café som jag åt som lunch. Jag tog en hel del promenader i korridoren och kände verkligen att jag var på bättringsvägen. Jag räknade ner timmarna och längtade till de kunde ta bort dränagen från huvudet så jag blev helt självständig att kliva upp ur sängen och röra mig. Dagen tillbringades att läsa, sitta vid datorn, äta en och annan piggelin, få lokalbedövning och äta mediciner. Kvällen avslutades med att sitta och se Juno med mamma och somna strax därefter.
Det här är dränagen som satt
fast bakom örat.
Då var den borta!
3e dagen
Jag hade vunnit tillbaka lite ork så jag lyckades ta mig några promenader i korridoren under dagen. Sköterskorna var så glada att jag kunde få i mig lite mat, så dom proppade mig med piggelin flera ggr under dagen.
Senare på kvällen visade det sig att tjejen som låg i samma rum var en riktigt surkärring som inte verkade ha förståelse att andra än hon kunde ha ont. Jag behövde trots allt hjälp till det mesta och varenda gång jag skulle upp från sängen och på toa blängde hon surt på mig eftersom jag störde hennes vila. Räddningen kom när nattsköterskan talade om att hon skulle komma och titta till mig varje timme under natten och se att allt var som det skulle med sugslangarna (dränagen). Det var nog droppen för henne när hon insåg att hon inte skulle få sova ostört på hela natten, så hon begjorde snabbt därefter att byta rum! Det var en stor frihet att kunna prata med varandra igen efter en dag i tystnad. Smärtan var mycket mer acceptabel idag och jag klarade mig utan starkare smärtstillande än lokalbedövningen i revbenen, men jag hann ändå börja känna behov av att få mer bedövning innan det var dags för påfyllning. Jag hade inga större problem att somna den natten.
Här var Åsa och Erik och tittade till
mig på morgonen.
Här var jag på fötter!
Kroppshållning som en tant
på 80 bast då men....
Vissa stunder kändes det bara
förjävligt.
2a dagen
Jag låg bara där största delen av
dagen, var ledsen och hade ont.
Buljongen var långt ifrån en favorit.
Jag hade så pass ork att jag lyckades
roa mig vid datorn vissa stunder.
Såret och bedövningsslangen vid högra revbenet.
Dag 1, operationsdagen
Jag sov otroligt dåligt natten till onsdagen, vaknade många ggr och tankarna bara rusade runt i huvudet.
Hur kommer det gå? Hur jävla ont kommer jag ha? Hur snabbt går det över? Ja, you name it!
Tills sist var det morgon och en väldigt trevlig sköterska kom in och väckte mig, gav mig en speciell rock jag skulle ha under operationen och en slags tvål som var bakteriedödande. Även kvällen innan fick jag duscha med den. Ett tag senare fick jag bedövningssalva på handen och armvecket där dom senare skulle sticka in kanyler. Kirurgen som utförde själva operationen heter Åsa och är väldigt trevlig. Hon kom in på rummet ett tag före operationen och ritade ut örats nya plats och rakade bort håret kring området vid örat. Jag började känna mig otroligt lugn, det här skulle gå bra! Efter hon hade varit var det inte länge förrän jag skulle rullas iväg till avdelningen där jag skulle sövas ner. Jag fick två värktabletter som skulle förebygga smärtan jag skulle ha efteråt. När jag väl kommit till avdelningen, där jag skulle sövas började mitt hjärta slå jättefort när jag verkligen fattade att det inte var på låtsas, jag skulle verligen få ett nytt öra. Alla narkosläkare som hjälpte till att få mig nersövd var jättetrevliga. Jag var så spänd och kall så jag var tvungen att få på mig sockar och arbeta med händerna för att få igång värmen i kroppen. Jag blev inbäddad i ett varmt täcke och fick sen i mig en liten del av narkosen för att bli lite sömnig. Sen minns jag inte mycket mer,jag somnade nog ganska snabbt därefter. Operationen tog närmare sex timmar eftersom det är en stor operation, där varje moment är precis lika viktigt att utföras ordentligt. Kirurgen förklarade för mig tidigare på morgonen att oftast finns det delar av en operation som man kan "speeda" på lite och vinna lite tid, men att det funkar i det här fallet just för att varje moment var tvungen att bli väldigt noggrant.
När jag vaknade upp efter operationen kunde jag inte förstå att alla dessa timmar hade gått, jag trodde att jag först då skulle rullas in till operationssalen, men icket. Den var över! När mammas kom till uppvaket var jag väldigt borta, öppnade ögonen stundvis men somnade snabbt därefter. Det tog närmare 2,5 timme tills jag var i skick för att åka ner tillbaka till avdeningen där jag bodde. Jag var proppad med smärtstillande och det var slangar överallt. Jag hade ingen ork att prata förrän senare på kvällen. Jag kunde endast nicka till svar eller blinka med ögonen, som tecken att jag hörde vad dom sa. Senare på kvällen skulle jag försöka få i mig lite att äta. Mamma gick iväg och jag försökte få i mig små bitar av en ostskiva, det gick bra tills jag ett ögonblick senare slogs av ett rejält illamående. Jag satte händerna över revbenen, där dom hade tagit en massa brosk under operationen, för att försöka klara av smärtan som kom när innehållet bara flög ur mig och ut på brickan framför mig. Jag viste inte vad jag skulle göra eftersom mamma inte var i rummet och jag kunde inte röra mig en millimeter på egen hand så jag satt där och bara stirrade, skakade... men till sist tröck jag på knappen och kallade på hjälp. Strax därefter kom både sköterskan och mamma in och jag brast ut i tårar. Jag låg bara och grät,hade så ont, kunde inte säga något, kunde inte ens torka bort mina egna tårar. Även mamma grät såklart för att se mig sådär. Nu i efterhand säger hon att det enda man såg i mina ögon var ånger och smärta. Det sägs att ögonen speglar allt på en människa, det är gode sant måste jag säga. Sen kom helvetet att ta sig upp ur sängen och gå till toan. Jag kände egentligen inget behov av det, men sköterskan sa att jag inte kände att jag behövde eftersom jag fortfarande var väldigt bedövad i kroppen. Det tog lång tid att ta sig ur sängen, det gjorde väldigt ont och så fort jag var tillbaka i sängen och kunde sätta mig ner så spydde jag igen av ansträngningen. Därefter fick jag en spruta mot illamåendet som förhindrade att jag inte spydde mer den kvällen. Resten av kvällen låg jag mest och tittade, hade ont och sköterskan kom och gav lokalbedövning var 3e timme i revbenen och kontrollerade sugslangarna (dränagen) från örat varje timme och kollade så dom sög som dom skulle. Jag sov väldigt dåligt den natten eftersom sköterskan var in varje timme och jag hade väldigt ont. Jag var osäker på hur ont man förvantades skulle ha så jag var väldigt otydlig med hur ont jag hade.
Har lovat en kompis att slänga ut
en bild på den otroligt sexiga sjukhusrocken.
Här har ni den!
På den här bilden höll Åsa, kirurgen
som opererade mig, på att rita ut
örats nya plats.
hur sugslangarna, som satt vid
örat såg ut. Jag tyckte det var
väldigt obehaligt att se dom
blodfyllda slangarna. Det var
även väldigt obekväma.
Hemma från sjukaan!ت
SÅ OTROLIGT SKÖNT DET VAR ATT SE DOM ALLIHOP!
Nu ska jag vara hemma hela veckan från skolan och ta igen mig, så jag ska försöka skriva så gott jag kan om varje dag på sjukhuset, vad som hände och tankar jag hade under tiden. Skulle vara otroligt kul om ni tog er tiden och läsa!
Ha det gött så länge! ♥
@sjukhuset
Ajja, nu ska jag börja runda av och försöka sova.
Vi hörs imorgon när jag vaknat upp efter operationen.
Wish me luck!
Godmorgon!
Nu ska jag snart käka lite frukost och packa ner det sista. Jag hör av mig senare helt enkelt, så kanske jag har något vettigt att skriva!
Hur man "bygger" ett nytt öra! ت
Lovade i ett tidigare inlägg att beskriva hur operationen ska gå till, så nu ska jag göra mitt bästa!
Ni får helt enkelt fråga om det är något ni är nyfiken över, som inte framgår i det jag berättar :)
För att få ett nytt ytteröra måste man genomgå två olika operationer.
Imorgon far jag till Karolinska sjukhuset, där jag ska opereras och bo under veckan efter operationen. Operationen är först på Onsdag, men eftersom dom tidigt på operationsdagen ska rita ut örats plats så måste vi vara där redan kvällen före. Första operationen innebär att man tar brosk från 4 revben, på samma sida som det nya örat ska sitta. Brosket formar dom till ett "ytteröra" som sedan sätts in under huden på platsen för det nya örat. Där dom tagit brosket från revbenen kommer vara väldigt smärtsamt men dom lägger in en tunn slang mot såret där man ger bedövning med jämna mellanrum. Man måste även raka bort 5cm runt örat.. så mini-sidecut framöver för min del! :) Operationen tar många timmar men när jag väl vaknar upp kommer jag ha ett stoort förband på huvudet och för att huden ska sugas fast mot "broskramverket", som dom kallar det, kommer jag ha två plastslangar placerade vid det nya örat. Dom kommer att kontrollera att suget fungerar hela tiden under de första dagarna. Beroende på hur jag mår kommer jag hemmåt efter 5-7 dagar:)
Hur örat kommer se ut när jag kommer hem vill nog inte någon föreställa sig.. hade tänkt lägga ut bilder som jag sett, men dom var tyvär kopieringsskyddade på sjukhusets sida. Så ni får helt enkelt se bilder under veckan :)
Den andra operationen gör man minst 6 månader efter den första. Där vinklar man ut örat från huden och placerar en broskbit bakom, som en kil under örat. Baksidan av örat täcks med hud som tas från huvudet. Denna gång rakar dom bort håret bakom örat, men även ett område mitt bak på huvudet... Även den här gången får man fara hem mellan 5-7 dagar efter operationen. :)
Nu har jag kortfattat försökt förklara vad dom gör under operationen. Nu får jag hoppas att allt går bra, jag är verkligen suuuper nervös!
Nu ska jag se på 90210, skriver lite senare!
Goodag!
Ska gå och få i mig lite frukost nu.
Är det fel med plastikoperationer?
Jag tycker att i viss mån är plastikoperationer bra. När man hör ordet "plastikoperationer"går tanken i de flesta fall till bröstförstoringar, ansiktslyftningar, läppförstoringar osv. I själva verket är det så mycket mer än det. Plastikoperationer är indelade i två olika typer, den estetiska och den medicinska. Den typen av operationer jag nyss nämnde tillhör den estetiska delen. Om man har någon medfödd missbildning, som t ex microti (missbildning av örat), läppgomspalt eller om man har lindrigare komplex som utåtstående öron eller väldigt krokig näsa, så genomförs en medicinsk kirurgi.
Jag läste runt på olika forum på internet och ändrade snabbt åsikt om den estetiska typen av operationer. Varför ska det egentligen vara mindre acceptabelt att ha komplex för sin smala underläpp eller tycka sina bröst är för små? Många anser att man förstör sin kropp och att det inte längre är sitt "rätta jag", de som genomgått sådana operationer, men jag tycker att bara för att en människa har ändrat något på utsidan, betyder det inte att man blir en annan person. Det är fortfarande samma människa, fast med ändrat utseende. Även att sminka sig och färga håret förändrar utseende från det naturliga, men det tänker inte så många på! Det är väldigt intressant hur man kan förändra något på en människokropp av endast en operation. T ex i mitt fall ska "bygga" ett nytt öra av revbensbrosk pga. en öronmissbildning.
En plastikopeartion kan inte förändra ens liv, men det kan påverka så att personen i fråga blir mer utåtriktad och mer nöjd med sitt utseende. Jag läste om en tjej på ett forum som led av att vara totalt plattbröstad. Hon vågade knappt gå på stranden i bikini, gå på krogen i urringat eller shoppa underkläder med vännerna, eftersom inga behåar passade henne. Efter hon hade gjort en bröstförstoring och fått normalstora bröst kunde hon göra alla tre saker jag nämde, utan några komplex alls. Eftersom hon kunde det, blev hon gladare och mer utåtriktad. Därmed tycker inte jag, och väldigt många andra att plattbröstade tjejer är fula eller inte får några killar. En kropp består av så mycket mer än två stycken bröst!
Opererandet kan lätt börja gå för långt och personen vill försöka uppnnå den perfekta kroppen. Givetvis ska en kropp bestå av små skavanker. Att estetiska plastikoperationer påverkar dagens ideal av tjejens kropp, stora bröst, slät hud, blekta tänder, stora läppar, är något även jag måste hålla med om. Men man måste ändå repektera varje persons val, sätt att vara och se ut som de vill. Jag tror inte det är många som gör det för någon annans skull. Så länge operationerna sker på ens egen vilja, ser jag inget fel i det hela. Naturligtvis tycker jag ändå att man borde vara nöjd med sina naturliga ansiktsdrag och sitt utseende, det är unikt!
Starkt jobbat till de som orkat läsa igenom hela texten.. :)
Varför jag skrev det här, var för att jag har varit väldigt osäker på att samtidigt som jag verkligen vill vara som alla andra och ha ett normalt utseende på mitt öra.. så är mitt öra unikt, det är inte många i Sverige med det utseendet. Det går inte att inte att hitta något som är så mycket mer personligt och så mycket MIG på min kropp som detta öra. Det känns fånigt att jag sitter och pratar om ett öra.. Men det får låta som det vill,jag har lärt mig att inte skämmas för det!
Imorgon hade jag tänkt försöka beskriva hur operationen ska gå till för dom som är intresserad. Själv tycker jag att det är helt otroligt hur dom kan få till det så pass fint!
Högra Vänstra
Skulle bli otroligt glad om ni som läser detta skulle kunna slänga in en kommentar om vad ni tycker och tänker om plastikoperationer. Skulle uppskatta det som fan!
So am I
Hade tänkt börja med en väldigt kort presentation av mig själv så... Då kör vi!
Mitt namn är Therese. Väldigt många får för sig att jag heter SARA, men det är mitt mellannamn. Jag hade önskat att få dubbelnamnet Sara-Therese och därför använder jag även mitt mellannamn ganska flitigt! Den 30 april 1995 kom jag till världen vilket betyder att jag är 15år! Jag uppfattas i dt flesta fall som en gode sprallig tjej som är väldigt svår att få tyst på, när jag väl satt igång med snacket! Jag bor i en by 5mil utanför Luleå,som heter Vitå. Jag går sista året på Råneskolans högstadie. Den minimala presentationen får räcka för ikväll!
Slänger in en bild på mig sen i veckan!
Ha det gött!
